WT

Vi har varit på ett inoff Working Test; idag!
Nää, men nästan.
Det var jag, Marielle och Hjördis som körde ett prov för att kolla av läget inför nästa helgs start. Ja, för vissa av ekipagen.
Station 1/2: Vi gick bakom skytten när plötsligt ett skott gick och en dummi föll. Den fick falla och ekipaget fick vända helt om och skickas på ett Linjetag. När den dummin var inne, var det ny vändning och skick på markeringen.



OLLE: Helt ny situation, så han drog iväg när skottet gick och dummin föll - men stoppade och kunde hämta in dummin som låg. Markeringen kom också in.
LEO: Linjetaget blev inte rakt, men kunde dirigeras till dummin.

Station 3: Enkelmarkering mot lågt risområde (Nybörjarklass) alt. rejält risig skogsdunge. (Öppenklass)
OLLE: Satt som en klippa vid skottet och hämtade in snabbt.
LEO: Kastade sig in och kom ut lika fort. Med dummin i mun.

Station 4: Enkelmarkering ut på fältet, alt Dubbelmarkering.
OLLE: Satt stadigt och mindes området som dummin föll, men lite svårt förstås att bedöma exakt var. Efter den här stationen var Olle trött! Man såg riktigt på honom att nu var energin slut, vilket ju inte var konstigt: dom flesta situationer var helt nya för honom.
LEO: Se bild längre ner - om sittande vid utgångsställning. Annars gick stationen bra.

Eftersom det här ju var ett inoff prov, fick vi belöna hundarna så mycket vi ville.

Jo, Leo har börjat ta sig friheter!
Han tycker det är onödigt att sitta i utgångsställning ("man skall ju ändå snart iväg..") och sitter han, så sitter han snett (som han själv bedömer vara bäst)
Nu har inte jag något behov av kadaverdisciplin, men att sitta ner och sitta rakt - underlättar enormt för hunden att se var dummin faller.
Där har vi något att träna; jag och Leo...

Station 5: Närsök
OLLE var som sagt trött här, så vi gick helt nära och när han satt (och redan hade vittring på minidummin) blåste jag närsöksignal.
Så hade jag tänkt mig från början, så det som ändrades var transporten till närsöket. Nu gick vi mer fritt.
LEO hittade första och eftersom en extra var kvar, fick han söka även den. Den var klurig, men han hittade den till slut.








Upplägget var att dom tre nybörjarhundarna fick starta och efter fikat var det dags för öppenklasshundarna. Och vilken skillnad det var mellan klasserna: öppenklasshundarna gick så snabbt och smidigt: alla gick snyggt fot och dummisarna hämtades in snabbt och effektivt.

Efter fika nr 2; fick varje förare välja ut ngt extra att träna för att minnesbilderna skulle vara positiva - och jag valde Olles markering vid transport.
Vi hade placerat ut en medhjälpare som skulle plocka upp dummin om hunden knallade och sedan började vi gå; jag och Olle bakom skytten. Skottet kom och Olle som stod, tog två steg framåt och jag skickade honom...
...kanske inte helt rätt, men så var det.
Andra skicket hade jag bestämt att han skall sitta och då gick det jättebra: satt helt stilla och hämtade in på "Olle".
Alltså: bättre stadga om hunden sitter. Det skall iaf vi jobba efter.

En så trevlig dag, men så mycket positiv inlärning..!

Apportering

"OLLE har allt med sig" - det har jag sagt flera gånger...
...men att plocka upp en död and; det har han inte med sig!
Jo, han plockade upp kråkan igår på SSRK:s Jaktkurs och t.o.m. bar den den en bit mot mig; men det var med mycket "uppmuntrande tillrop".
Alltså; mycket hjälper.

Det kommer inte hålla i längden; jag menar att jag ropar glatt "Ja!" omväxlande "Olle!" - utan fågeln måste bli en signal för Olle att plocka upp.
Nu tränar vi i köket och har klickat otaliga gånger för steg 1: nosa - och där är vi.
Något måste det vara hos dessa skjutna, frysta och sedan tinade fåglar - som gör att åtminstone mina båda jaktlabbar tvekat att plocka upp och bära...
...och då skall man komma ihåg att dom kan plocka upp värsta härskna benet ute i skogen.
När jag står i köket och iakttar Olle, tänker jag:
"Kanske det är sunt att inte vilja befatta sig med det här?" "Vad är det hunden känner, som inte jag gör?"
Jag är också helt säker på att Olle utan tvekan skulle plocka upp en varm, nyskjuten and - och jag hoppas han kommer få möjlighet att göra det. Leo har fått göra det en gång under sitt femåriga liv och den gången är värd mycket mer än alla dessa "döapporter".

"Det är bara att ha bättre belöning." - säger den äkta Klickertränaren och det håller jag helt med om...
...så nu har vi köpt fin kattmat i patéform; som stackars Olle sneglar på här.

"Men Leo; då - kan han apportera döda änder (i köket)?" 


Jodå; han har lärt sig att det lönar sig att plocka upp allt som presenteras framför honom och det har jag försökt utnyttja vid Olles träning: Titta och Lära.

Svar: Det är jättesvårt! - men vi jobbar på det; jag och Olle-Bolle.

Vattenpremiär

Idag var det dags för vattenträning. Premiär för Olle; så därför fick LEO börja med att vara modell.
Jag tror nämligen härmning funkar lika bra mellan hundar som det gör mellan oss människor; då det gäller inlärning
LEO fick en enkelmarkering, eftersom det fortfarande är kallt i vattnet - och förutom att han lade ner dummin när han skakade sig, för att sedan plocka upp den - så gick det bra.

Under tiden fick OLLE vänta kopplad och han är helt tyst och lugn.
Enormt intresserad, men som sagt: lugn.

Sidobyte och nu skulle Olle sitta kvar när jag gick iväg för att skjuta iväg dummin...
...och två gånger fick jag gå tillbaka med honom.
Sedan förstod han att enda sättet att komma framåt i handlingen, var att sitta kvar - även om jag tog god tid på mig att först fota och sedan skjuta.
Efter skottet gäller det också att sitta kvar, till jag står vid sidan och säger "Olle"

 Och han kastade sig iväg för att hämta dummin!
Det var ett kort kast så här i början, för jag tänkte att om han inte skulle hämta den - då skulle Leo skickas på ett nytt skick...
...men Olle har (som jag skrivit tidigare) ALLT med sig: som att simma exempelvis.



Lite plask var det nog i början, men sedan for han fram som en säl. Och det bästa: när han kom upp på land var det ett enormt skakande med dummin i mun. Lite ville han också springa omkring med den, men det behövdes bara två vänliga "Olle" - innan han lämnade den i min hand i utbyte mot leverpastej.

Imorgon har vi Jaktkursen för SSRK och då skall Olle redovisa läxan: fotgående bland funkisar, stadga vid kast och apportering av vilt.

Då det gäller fåglarna, så har lägenhet nr 6 fått hyresgäster.
Fru Svartvit Flugsnappare är här på väg in med en barkflisa, men sedan kom ju det kyliga vädret - så nu har aktiviteterna kring holken pausat.

Och geten som jag inte sett på länge, dök upp i eftermiddag!
Mycket tunnare, så jag tror hon fått sina kid.
Jag har en erfaren rådjursmatare på jobbet och hon berättade att getterna fortsätter att besöka matningen, även efter att kiden är födda - så den här geten hade kanske kid väntande någonstans..?

Den ena bocken gjorde sällskap och dom kunde t.o.m. samsas kring fodertråget.
Annars är det nu bockarna som äger matningen och getterna får snällt flytta på sig...
...märkligt; för hela vintern har dom kunnat maka på sig så alla ryms.

Rådjuren, då?

Igår när Helena och Anneli åkt, så där vid ett tiden på natten - dök ena bocken upp och lade sig ner för nattens vila.
Det är inte den här, för jag känner igen min lilla flock efter att ha matat dom hela vintern.
Det är alltså den ena bocken som valt min gård för lega (så  kallar man djurens liggplats) och åtminstone en natt har jag sett en av ungbockarna också ligga där.
Getterna ser jag inte till nu (iaf inte när jag är uppe), så det är möjligt att dom har fått sina kid.

Den här bocken dyker upp sporadiskt nu, så han behöver väl inte så mycket renfoder nu. Han åt bara lite, innan han försvann efter byvägen...
...undrar vart?








Mer om Rådjuren:

Nu har ena geten besökt matningen, tillsammans med en av ungbockarna - och hon är tjock!
Roligt att få se henne...

...och sedan kom andra bocken på besök; alltså han som brukar övernatta.
Han tittade på mig länge och väl genom fönstret, åt lite, men tyckte kanske grannarna stökade för mycket - så han drog iväg.

Få se om han kommer tillbaka senare...

Nytänk

Så kul kurs jag håller i: eller kanske mer:
så nytt kursupplägg jag håller i:
* jag tränar mina egna hundar lika mkt som deltagarna gör
* första gångens uppgift, redovisades idag i form av ett minijaktprov (mest för att hundägarna skulle få känna på ett jaktprov)
* vi utformar träningsmål för varje gång, via den kriterieplan alla har i sina datorer

Efter att vi varit på vårt minijaktprov i form av 3 Enkelmarkeringar, så for vi hem till min gård för att träna veckans uppgift:
Apportering. 
Jag började ordentligt med att OLLE skulle hålla fast stående framför...
...och Olle nosade snyggt på andens huvud och så blev det inte mer av det.

Sedan lades den ner på marken och då fortsatte nosandet.
Han följde inte alls den plan som jag själv också lärt ut: "börja med sista steget; alltså att hålla fast sittande framför".

På förra veckans inlärningskonferens, betonades bl.a detta:
Tänk nytt! ...










...så nästa gång lade jag ut fågeln och skickade ut honom för att hämta den - och då plockade han upp den utan problem och höll den flera varv runt mig.

Så. Vad tar jag med mig av det?
Jo, tänk om och också: upprepa max 3 gånger för Olle.

LEO betedde sig också på samma sätt: inte hålla fast sittande men att hämta den den; det gick bra.

Annars då..?
Jo, här funkade stadgan mycket bra - men ute på "provet" for han iväg före kommandot och eftersom det här var ett kombinerat prov och träningstillfälle; gjorde vi så här:
En medhjälpare for iväg som ett skott och plockade upp den dummi som han var på väg att hämta - och så fick Olle-Bolle börja om.
När man prövar en metod, är det resultatet som visar om metoden var rätt - och var det då rätt att göra så här?
Jo, om man ser till resultatet:
Han slutade med att fara iväg före kommando och vi avslutade vårt "prov" med två perfekta Markeringar.

Vilka andra går kursen?

Puma och Puzzel...

Zelda...

Lisa och Wilda...

...Polly och Arrak

Och. Stilla var också med och visade att en tax kan minsann Apportera.

Olles markering

På förra veckans konferens om lärande, fick jag med mig många bra lärdomar: bl.a detta:
Utgå ifrån hur det ser ut nu och planera sedan vidare.
Alltså; om du misslyckas - börja inte analysera och än värre: kritisera dig själv för att det gick fel, utan konstatera bara fakta och tänk sedan framåt.
En gammal sanning, som tål att upprepas och för oss som instruerar/lär andra är det än viktigare att komma ihåg det här: inte börja skuldbelägga, utan lägg upp nytt mål.

Idag var vi ute vid Torvmyren och tränade Markering. 
Vid första kastet, satt han helt stilla vid mig till signalen "Olle" och hämtade snyggt in dummin.
Vid andra kastet, kastade även han sig iväg - och jag avbröt med ngt mellanting mellan Nej! och Ooops!.
Han stannade på stört och kom tillbaka och jag kände att det här var inte bra: visserligen stannade han upp, han kom tillbaka för att skickas ut igen - men så här kan vi inte ha våra markeringar.

(han hittade förstås inte dummin, även om han sökte länge och väl.)
När han for där och letade dummin, började jag med att falla i gamla tankespår:
"varför gjorde jag den så svår?!"
" varför skickade jag iväg honom igen, då fick han ju iaf en belöning?!"

- till jag kom på rätt spår och tänkte:
"Nå. Nu skickar jag iväg Leo för att leta den och nästa markering görs kortare".
Leo skickades iväg och dom två följande markeringarna gick precis som markeringar skall gå:
sitta kvar och även om han inte direkt kom ihåg var den föll, så kom apporten in.
Och det viktigaste: alla vi tre for hem med gott humör!

Gener

Nu har vi kommit igång med Olles jaktträning och när  jag ser honom jobba; inser jag att han är programmerad till jakt:
* han söker helt självständigt utan att jag har sprungit med honom och visat hur han skall söka
* han memorerar var dummin föll, utan att jag talar om för honom vart han skall titta
* han sitter tyst och väntar, även som idag då han för första gången fick sitta kvar när Leo fick hämta sin markering

Det som också finns i hans gener är apportering; där plocka upp är en del.
Jag behöver alltså inte ge honom ett kommando för att han skall plocka upp...

...och sedan direkt vända mot mig...

...för att lämna. Det som drar honom här, är att han vet att nu väntar köttbulle.

Behöver han då inte alls tränas?!
Jodå. Vissa saker lär jag honom; som att hålla dummin tills jag säger "Tack" och andra delar hjälper jag honom att lära sig; som att söka av ett fält.
Än så länge är fälten relativt små, så han får snabbt förstärkning för att leta. Sedan har jag enormt stor hjälp av LEO:
Idag hade jag lagt ut fyra dummis: två nära och dom andra två på andra sidan bäcken. Hundarna turades om och eftersom Leo fick börja, så fick Olle draghjälp av att Leo försvann i riset.
En annan viktig lärdom han får med sig, är hur man beter sig när man väntar: man är tyst.

Och nu har Svartvita Flugsnapparen kommit!
Dom här hannarna har övervintrat i södra Europa/ norra Afrika och väntar nu på honorna, som alltså kommer efter herrarna.
Jag såg två hannar idag och holkarna började direkt inspekteras...

...och kanske också utsikten?
Den här hannen satt iaf länge i öppningen och tittade sig omkring.
Förra året hade jag ett häckande par och hoppas nu att ngn av dom här, gillar platsen.